En karolinerofficer

En karolinerofficer på fänriksbostället Logården i Odensåker Holger, Joel (författare) Ingår i: Odensåkers hembygdsförening. – Odensåker : Odensåkers hembygdsförening, 1979-. – ISSN 0284-4990. ; 1998 (20), s. 28-37 Severin Mellbin anges vara född 1682 i Sölvesborg, Blekinge. Födelsebok finns ej från denna tid och säkra uppgifter om föräldrarna är ej påträffade.  Möjligen kan namnet Mellbin vara taget från Mjällby (Mellby) socken, gränsande till Sölvesborg. Severin var redan år 1700 lärstyrman vid Amiralitetet i Karlskrona.  Han kom i krigstjänst samma år, när han var med vid Karl XII:s expedition till Själland.  Det var då, när kungen landsteg vid Humlebäck och kulorna visslade om öronen på honom, han lär ha yttrat “detta skall hädanefter bli min musik”. Den musiken fick även Severin pröva på under många år.  Den kungliga armén fortsatte sedan sitt fälttåg i Baltikum, där bl a slaget vid Narva stod år 1700. Severin övergav emellertid flottan och blev underofficer vid Smålands Tremännings infanteriregemente till fots, vilket från Sverige överfördes till Kurland år 1701. I detta regemente fanns också en jämnårig från Småland: Abraham Schultz. Dessa två skulle sedan följa varann som vapenbroder genom åren. Severin blev fältväbel 1702 och fick då ansvar för uppställningen vid sitt kompani, rapportering av närvarande, sjuka etc. Närmaste överordnad var fänriken. Mönstringsrullor från Liebau i Kurland finns från 1703 och 1705.  Chef för den svenska armén i Livland, Kurland mm var generalen Adam Ludvig Lewenhaupt. Severin deltog vid “träffningen” med ryssarna år 1703 vid Wigzien, slaget vid Jacobstad 1704 samt belägringen av Brisen samma år. Lewenhaupts regementen, ca 7.000 man, skulle bl a skydda Riga. I juli 1705 anföll ryssarna vid Gemäuerthof med 12.000 man, men svenskarna kunde slå dem på flykten. 2.000 svenskar fick dock sätta livet till. Severin klarade sig även denna gång oskadd. Han befordrades till adjutant år 1706. Mot Ryssland. Under dessa år hade Karl Xll genomfört sitt segerrika fälttåg söderut till Polen, Schlesien och Sachsen. I augusti 1707 bröt han dock upp från Sachsen med sin stora armé, för att anträda den ödesdigra marschen mot Ryssland och Peter den store. Lewenhaupt var kvar i Kurland. År 1708 befordrade han i Riga Severin Mellbin till fänrik.  Severin var nu 25 år och anges som “ädel, skicklig och manhaftig”.  Den tidigare fänriken i kompaniet hade “med döden avgått” ! En fänrik stod i befälsordning under kompaniets löjtnant.  Fänriken bar i strid kompaniets fana, han skötte exercisen och inspekterade sjuka samt skulle hålla sig väl och bry sig om soldaterna och vidare vara nykter, tapper och gudfruktig. I juni 1708 anträdde Lewenhaupts armé i Kurland marschen sydost ut, för att förena sig med och förstärka Karl XII: s huvudarmé.  Det var ca 12.000 man med över ett tusen trossvagnar, som så sakta satte sig i rörelse.  Efter tre och en halv månad hade man efter ca 80 mil nått Ljesna i Ryssland.  De svenska kolonnerna av vagnar, 16 st kanoner, fotfolk och ryttare blev då angripna av ryssarna, vilka hade många fler kanoner.  Halva svenska styrkan förlorades och de överlevande måste lämna kvar eller sätta i brand hela sin stora tross med förnödenheter avsedda för huvudarmén.  Severin blev “illa blesserad” i högra axeln.  Med stora vedermödor kom man dock fram och förenade sig i oktober med Karl Xll, som på grund av motgångar vänt söderut mot Ukraina.. Århundradets värsta vinter bröt nu in och förlamade den svenska armén.  Tusentals människor tillika med hästar frös ihjäl.  Under denna vinter var Severin med vid drabbningar och ohyggligheter vid Starodub och Krasnokutsk.  I januari hade Severin en tid tjänst som fänrik vid Björneborgs Läns Infanteriregemente, där även en fänrik “med döden avgått”.  Regementena måste reorganiseras och den 2 juni 1709 blev Severin utsedd till fänrik vid Överstelöjtnantens kompani vid Skaraborgs Läns Infanteri Regemente.  Karl Xll undertecknade själv fullmakten i lägret vid Poltava, 14 dagar innan han råkade ut för den olyckliga skottskadan i foten. Slaget vid Poltava. Den 28 juni 1709, mycket tidigt på morgonen, ställde så den svenska armén, ca 19.000 man, upp till strid vid Poltava.  Skaraborgs regemente stred till fots.  Mannarna var utrustade med flintmusköter och värjor och vissa var pikenerare.  Bröstharnesk var nu bortlagt.  Regementet var decimerat till endast en bataljon om drygt 500 man.  Varje kompani hade en egen fana, vilken bars av fänriken.  Detta fälttecken skulle till varje pris skyddas och hållas högt i främsta ledet, som en symbol och riktmärke för respektive kompani i stridens rök och damm.  Kompanifanan visade Skaraborgs lejon på diagonalt delad duk i gult och svart, vackert broderad på siden.  Fanan försvarades av stora starka “bussar”.  Gjorde detta att själva fanbäraren, fänriken, hade större chanser att överleva ? Skaraborgs regemente hade vid Poltava, enl. regementshistorien, gula vapenrockar med svarta uppslag samt svarta byxor.  Därtill svart trekantig filthatt och blå eller vita halsdukar.  Andra regementen hade i allmänhet blå vapenrockar och gula uppslag. Skaraborgarna ingick i Lewenhaupts bataljoner på högra flygeln och marscherade mot ryssarnas infanteriläger utanför staden.  Till en början utan att råka i strid, till skillnad mot andra bataljoner, vilka tidigt blev fastlåsta i drabbningar.  Först på förmiddagen kom skaraborgarna i elden vid svenskarnas avgörande anfall mot tsar Peters uppställda flera gånger större armé med nära 100 kanoner.  Severins regemente upptog ej mer än ca 100 m frontlinje med fyra man i djupled.  Omkring 200 m rakt bakom befann sig kungen själv på sin hästbår. Då svenskarnas vänstra flygel vek undan inför övermakten och ryssarna bröt igenom, blev skaraborgarna kringrända och till större delen nedgjorda inklusive sin regementschef. Endast ca 40 skaraborgare överlevde slaget och retirerade tillsammans med resterna av de övriga regementens.  Ca 7.000 svenskar stupade, men ytterligare tusentals hade sårats eller givit sig till fånga.  Severin skadades i sitt knä och lår.  Vapenbrodern Abraham, som också var fänrik, sårades i båda armarna, Den nedbrutna svenska armén förenade sig med sin tross, som också omfattade civilmilitär personal och ca 1.600 kvinnor och barn.  Den marscherade med kungen i all hast söderut, för att undkomma förföljare.  Den 30 juni, efter ca 9 mil, kom man fram till Perevolotjna vid Dnjepr-floden.  Endast Karl Xll med eskort och uppvaktning, ca 900 svenskar, hann ta sig över floden. Påföljande dag kapitulerade svenskarna och avväpnades under stor bitterhet framför den uppställda ryska hären och tsar Peter. Severin var en av de ca 23.000 personer, som gick i rysk fångenskap.  Man beräknar att endast ca 4.000 skulle återse hemlandet.  En lång, förödmjukande och plågsam marsch började nu för fångarna, som bl a vid jultiden visades upp under tsar Peters segerparad på Moskvas gator. Fånge i Sibirien Efter två år, i augusti 1711, kom Severin till Tobolsk i Sibirien.  Färden från Moskva, ca 260 mil, är skildrad av fänriken Anders Pihlström från Dalregementet i sin dagbok och Severin och Abraham var med i samma grupp, den sk Sabbakzarska sviten.  I denna ingick 23 officerare och andra från Skaraborgs / Västgöta infanteri.  Under fångenskapen utförde officerare inget straffarbete, till skillnad från de meniga, men officerarna måste själva ordna uppehälle och mat.  Fattigdomen och svälten blev i många fall stor.  Så småningom kom penningmedel hemifrån, vilket i någon mån lindrade nöden. Åren 1714 – 18 var Severin förflyttad till Tomsk.  Resan dit, ca 160 mil, . gjordes med tre båtar på floder och Sjöar och tog därför bara 46 dagar.  Också den är skildrad av Anders Pihlström och gruppen omfattade ca 100 personer.  Hur Severin försörjde sig är obekant, men många brände brännvin och sålde, för vilket de kunde bli bestraffade med arrest eller förvisning till avlägsen ort.  En tid hade Anders Pihlström, Severin samt en kornett Balliet gemensamt matlag. Först i augusti 1721 fick Sverige fred med Ryssland och fångarna kunde börja återvända hemåt.  De reste från Moskva över Petersburg till Helsingfors samt med båt till Stockholm.  Severin kom hem den 30 juni 1722, precis 13 år efter det han blivit krigsfånge.  Han var nu 40 år gammal. Västergötland. Severins kondition var tydligen så pass bra, att han åter kunde tas i tjänst.  Tillsammans med åtta andra officerare reste Severin och Abraham till Västergötland, för att anmäla sig vid sitt gamla Skaraborgs Infanteriregemente.  Troligen hade de båda aldrig tidigare varit i dessa trakter och de hade ej heller några familjer som väntade på dem. Severin befordrades med “löjtnants karaktär”, men han hade fortfarande fänriks indelning och lön.  Han ingick fortfarande i Överstelöjtnantens kompani.  Inte förrän år 1741 upprättades i Stockholm ett likvidationsprotokoll för att reglera den innestående lön Severin hade från åren 1708 – 1709, men saldot blev blygsamma 10 Daler silvermynt.  Vilken militär erfarenhet måste han dock inte haft! Även om han var märkt av krigen och sina skador i axel, knä och lår, var han säkert en intressant person både i och utanför tjänsten.  Han borde kunna berätta om vådliga äventyr och umbäranden, men också om avlägsna trakter och folk. Familjen, Logården i Odensåkers sn. Severin träffade snart sin blivande maka Magdalena Rutensköld, 25 år, dotter till överstelöjtnant Sten Rutensköld och Kristina Krabbe af Svaneby.  Vigseln den 31 okt 1724 skedde på Svenneby i Odensåkers socken.  Sten Rutensköld var då död sedan 1720.  Magdalenas bröder, svågrar och övrig manlig släkt var nästan alla officerare.  En bror hade troligen stupat vid Poltava.  Makarna Severin och Magdalenas bostad blev fänriksbostället Logården, väster om Sjön Östen i Västergötland. Det var dåligt med boställen och de som fanns var bristfälligt underhållna efter det Stora Nordiska kriget.  Regementet hade ju legat i fält redan 1699. Husesynsprotokoll från 1730 beskriver noggrant gårdens alla byggnader, varje gårdsfunktion hade nämligen sin egen timmerbyggnad.  Bostadshuset, “karaktärsbyggningen”, uppfördes ny 1727 på kronans bekostnad och överensstämde med en av Erik Dahlbergh upprättad typritning från Karl XI:s tid.  Den timrades direkt på den avplanade marken och endast med hörnstenar.  Byggnaden var i en våning med vind ovanpå samt torv på taket, vilket var praktiskt: mindre brandrisk, värmeisolerande och underhållsfritt! Bostaden hade farstu, kök, sal och två kammare.  Alla rummen med murad eldstad.  Ytan var ca 87 kvm, som vi mäter den idag.  Golvet av 2 tums “brädeplankor” lades ovanpå marken.  Efter några år , när timret torkat och sjunkit ihop, panelkläddes karaktärsbyggnaden samt rödfärgades. Drängkammare, brygg- och bagarstuga låg sammanbyggda.  Stallbyggnaden hade plats för 4 hästar och fähuset för 14 kreatur.  Vidare fanns loglada, redskapshus, bodar och hemlighus.  Badstuga planerades.  Till gården hörde en inhägnad humlegård med 60 stänger, en kålgård samt en liten trädgård.  Severin klagade på att åkerjorden var den magraste i hela byn och att han borde ha rätt att släppa en häst i byns hage.  Lite fiske fanns dock i sjön Östen. Första barnet föddes hösten 1725.  Det var sonen Abraham, vilken blev regementsadjutant och löjtnant vid sitt avsked 1766.  Hans äktenskap med Helena Birgitta Stobeus var barnröst. Med 1 1/2 års mellanrum föddes därefter: Johan Danie1, blev frälseinspektör och gifte sig med Katarina Segerberg.  De hade 7 barn. Samue1, som dog strax efter födseln. Anna Beata, gifte sig med snickaren Lars Häggren.  De hade 6 barn. Kar1 Georg, vilkens vidare levnad är oklar. En officer med tjänstebostad hade underhållsskyldighet på byggnaderna. Övergick bostället till ny innehavare utkrävdes pengar om underhållet var eftersatt av den frånträdande eller ev. av hans dödsbo.  Husröta var vanlig och medförde t ex utbyte av skadat timmer.  Av boställets åker och boskap fick innehavaren avkastning, men ville han ej själv bruka jorden eller om han var förhindrad i krigstjänst, kunde han arrendera ut gårdsbruket eller låta en närboende bonde sköta det mot halva årsavkastningen, vilket Severin antagligen utnyttjat. År 1730 erhöll Severin löjtnants indelning och fick då 100 Daler silvermynt i årslön.  I denna summa ingick värdet av 12 tunnor spannmål.  I tjänsten skulle han hålla sig med två drängar, ridhäst och trosshäst. Hur gick det då för Abraham Schultz ? Han gifte sig med Kristina Lejonstolpe och de fick 8 barn.  Abraham erhöll kaptens avsked 1733. Löjtnantsbostället Stora Lida (Lia, Liden) i Säter, Horns sn. Efter åtta år i Odensåker kunde Severin och Magdalena år 1732 flytta en mil söderut till Stora Lida i Säter, Horns socken.  Det ligger på Billingens östra sluttning.  Karaktärsbyggnaden var nybyggd 1726, och brädfodrades och rödfärgades utvändigt elva år senare.  Huset hade stenfot och golv av breda tiljor.  Fönstren var öppningsbara och fönsterluckorna samt knutbrädorna var blekt gula., vilket framgår av husesynsprotokoll.  Taket var även här lagt med torv på näverunderlag.  Bostaden hade samma antal rum som tidigare, men de var något större.  Bostadsytan motsvarade ca 103 kvm.  Alla rum hade murad eldstad. Till bostället hörde åtskilliga friliggande sidobyggnader av timmer.  Runt “mangården”, som var inhägnad, fanns dräng- och mjölkkammare, bagarstuga, hemlighus, visthusbod, sädes- och mjölbod, portlider samt redskapshus.  Utanför mangården låg “ladugården” omgiven av en stallbyggnad, fähus med plats för 18 kreatur, svin- och fårhus, foderlada samt en större lada med logar.  En “kjölna” användes för torkning och rostning av malt för ölbryggningen.  Dessutom hade man en badstuga.  De flesta husen var nybyggda på 1730-talet och de äldre skulle bytas ut. Dricksvattnet hämtades från en intilliggande bäck, där det även fanns en liten skvaltkvarn. Åkerarealen var 10 tunnland.  Humlegården hade 600 stänger och skulle utökas till 700.  Alltså en god marginal över de 200 stänger, som varje hemman hade skyldighet till enl. 1734 års lag.  Vidare fanns i Stora Lida en kålgård samt en trädgård om ca 750 kvm med fruktträd.  Men dessa var ännu år 1743 mycket “bårtskiämde” av den stränga vintern 1709. Även i Sverige var det tydligen kallt det året ! På Stora Lida föddes: Gustav år 1732, men han dog redan året efter, Alexander, som blev fältväbel och gifte sig med Märta Lisa Rydén.  De fick 4 barn. Och till sist år 1735 Konstantia, som gifte sig med mästerskräddaren Johan Baumbach och födde åtminstone ett barn. Mönstringar på Axevalla hed Mönstrings- och exercisplats för Skaraborgs regemente var Axevalla hed mellan Skara och Varnhem.  Det ligger 3 mil från Stora Lida och det borde Severin med hästen ha klarat på drygt en timma.  Då på 1700-talet var det tältförläggning för såväl manskap som befäl.  Reveljen gick mycket tidigt, omkr. kl 4 på morgonen eller ännu tidigare på sommaren.  Man exercerade och sköt med musköt mot ringad tavla.  I fredstid hade regementet nu ej möten och mönstringar varje år, men officerarna hade särskilda mindre möten under någon veckas tid.  Regementet tjänstgjorde tidvis även vid de västra fästningsgarnisonerna.  Uniformen var vid denna tid ( i brist på gult kläde ) blå rock med gula kragar och uppslag samt svart halsduk.  Därtill gula skinnhandskar och svart trekantig filthatt. Regementet åter i krig. Vid Sveriges angrepp på Ryssland 1741 – 42 medverkade även Skaraborgs regemente.  Våren 1742 var Severin som löjtnant med i den styrka på två bataljoner, som marscherade till Stockholm för att ingå i galäreskadern.  Han var då 60 år, sliten och med dålig hälsa, och begärde därför avsked inför tanken att ånyo ge sig in i krigshandlingar.  Ansökan bifölls den 30 april.  Däremot var Severins äldste son Abraham, 17 år, med i detta misslyckade krig som förare i Vartofta kompani, överlevde och kom hem igen.  Nödgades kanske Severin att vara kvar i tjänst så länge som möjligt, för att försörja sin familj ? De yngsta barnen var ju ännu långt ifrån vuxna.  Fastställd pension började tillämpas först 1757, men tidigare kunde en avgående förhandla sig fram till ett “ackord” av den efterträdande officeren.  Under två augustidagar 1743 gjordes på Stora Lida en noggrann husesyn av häradets nämndeman, kronolänsman samt utsedda regementsofficerare, totalt tio personer.  Protokollet med likvidationsuträkningar omfattar 15 tättskrivna foliosidor.  Severins skuld vid det kommande avträdet skulle bli över 100 Daler silvermynt, men han kunde alternativt låta avhjälpa bristerna innan dess. Severin och Magdalena fick bo kvar på sitt boställe Stora Lida till våren (“midfastan”) 1744.  De flyttade då till Råstad i Odensåker.  Magdalena avled där den 16 mars 1748.  Hon blev endast 48 år, dödsorsaken är ej angiven i dödboken.  Severin har därefter flyttat ca 7 mil söderut till äldste sonen Abraham i Svenstorp , Sandhems socken.  Severin var 74 år när han avled den 6 juni 1756 i Sandhem på grund av “uppkastning och durchlopp”. Källa: http://www.fischer-mellbin.com “Denna levnadsbeskrivning över löjtnanten Severin Mellbin grundar sig på kyrkoarkivalier, rullor, officersfullmakter och husesynsprotokoll mm i Krigsarkivet , officersbiografier över Karl XII:s officerare samt regementshistorik. Uppgifterna är sedan kompletterade med händelser, som de omtalas i historisk litteratur, dagböcker od från tiden. Tyvärr finns ingen husförhörslängd eller bouppteckning rörande Severin eller hans hustru. I militära handlingar skrivs oftast förnamnet Söfren, som väl låg närmare uttalet. I fångrullor står det Sören. Vid framtagning av faktaunderlaget har Kjell Henrysson i Tidaholm medverkat. Forskning pågår om Severin Mellbins ättlingar, vilka numera finns i såväl stockholms- som göteborgstrakten.  Viss del av släkten är utredd redan 1919 i Svenska Släktkalendern.”