Efter nederlaget vid Poltava var det Karl XII:s avsikt att vid byn Bjeliki, söder om Poltava, föra armén över Vorskla till tatariskt område. Morgonen efter slaget gavs det inga order vid uppbrottet från Novo Sensjary, varvid marschen fortsattes på Vorsklas högra strand. Söder om Bjeliki fanns ett vad över Vorskla vid Kisjenka, men genom misstag av flera officerare passerade man förbi denna plats och ryckte fram till Perevolotnja, en halv mil därifrån.

Vid Perevolotnja fick Karl XII av Adam Ludwig Lewenhaupt och andra av det högre befälen chansen att med en eskort gå över Dnepr för att ila i förväg till osmanskt område; kungens motiv att gå över där ska bland annat varit att han fort ville komma till Polen. Lewenhaupt skulle enligt Karl XII:s önskan medföljt över Dnepr, men fick på sin egen begäran stanna kvar och föra befälet över armén. Han fick order att föra armén över Vorskla in på tatariskt område och lovade att det skulle ske. På morgonen 1 juli anlände furst Mensjikov med en rysk styrka på mindre än 9 000 man, huvudsakligen kavalleri. Lewenhaupt ville dock inte ta strid mot ryssarna, utan efter överläggningar och omröstningar med de högre officerarna kapitulerade den svenska armén.

Severin var en av de ca 23.000 personer, som gick i rysk fångenskap. Man beräknar att endast ca 4.000 skulle återse hemlandet. En lång, förödmjukande och plågsam marsch började nu för fångarna, som bl a vid jultiden visades upp under tsar Peters segerparad på Moskvas gator.

Sibirien

Fångenskap

Efter två år, i augusti 1711, kom Severin till Tobolsk i Sibirien. Färden från Moskva, ca 260 mil, är skildrad av fänriken Anders Pihlström från Dalregementet i sin dagbok och Severin och Abraham var med i samma grupp, den sk Sabbakzarska sviten. I denna ingick 23 officerare och andra från Skaraborgs / Västgöta infanteri. Under fångenskapen utförde officerare inget straffarbete, till skillnad från de meniga, men officerarna måste själva ordna uppehälle och mat. Fattigdomen och svälten blev i många fall stor. Så småningom kom penningmedel hemifrån, vilket i någon mån lindrade nöden.

Hem igen efter 14 år

Först i augusti 1721 fick Sverige fred med Ryssland och fångarna kunde börja återvända hemåt. De reste från Moskva över Petersburg till Helsingfors samt med båt till Stockholm. Severin kom hem den 30 juni 1722, precis 13 år efter det han blivit krigsfånge. Han var nu 40 år gammal.

Angrepp i gryningen

Svenskarnas taktik gick ut på att överraska ryssarna och gå till anfall redan i gryningen. Att  i skydd av nattens mörker ta sig förbi de ryska försvarsskansarna och redan när morgonljuset bröt fram vara formerad och klar för attack mot Peter den stores huvudstyrka.

Förvirring

I mörkret och utan Karl XII självklara ledning (på grund av hans skada) uppstod både missförstånd och motsättningar mellan de svenska befälhavarna. Trupper marcherade fel i mörkret. Man missbedömde ryssarnas nyutbyggda försvarsfästen och hamnade i ett passivt läge som gjorde att överraskningsmomentet i anfallet uteblev och initiativet gled över till de ryska styrkorna.

Öga mot öga

Vid fyra tiden på morgonen stod ändp ca 17.000 svenska soldater uppställda att möta kanske 3 gånger så många ryssar. Inga ovanliga styrkeförhållanden med Karl XIIs mått mätt, men denna gång gicj det mesta fel. Förutom det uteblivna överraskningsmomentet så verkade ledningen tveksam och passiv och lät ryssarna ta över taktpinnen.

Det ryska artilleriet

Avsaknaden av svenskt artilleri och det effektiva användandet av det ryska bidrog också till utvecklingen på slagfältet. Karl XII hade i sina tidigare drabbningar använt artilleriet sparsamt och trodde säkert att även denna gång kunna kuva ryssen genom snabb rörlighet och överraskande anfall.

Skaraborgs regemente

Severin Mellbin och Skaraborgarna som ingick i Lewenhaupts bataljoner var långt ut på högerflanken på slagfältet och kom relativt sent in i striden. Med kungen i sin bår några hundra meter bakom sig drabbade man samman med de ryska trupperna och möttes av en intensiv artilleribeskjutning från hundratalet ryska kanoner. När den svenska vänsterflygeln bröt samman blev man kringrända och i stort sett tillintetgjorda, av en numerärt överlägsen fiende. Endast ca 40 skaraborgare överlevde slaget och retirerade tillsammans med resterna av de övriga regementena. Severin själv skadades i sitt knä och lår. Vapenbrodern Abraham, som också var fänrik, sårades i båda armarna.

Slaget var förlorat

Ca 7.000 svenskar stupade, men ytterligare tusentals hade sårats eller givit sig till fånga.

Reträtt

Den nedbrutna svenska armén förenade sig med sin tross, som också omfattade civilmilitär personal och ca 1.600 kvinnor och barn. Den marscherade med kungen i all hast söderut, för att undkomma förföljare. Den 30 juni, efter ca 9 mil, kom man fram till Perevolotjna vid Dnjepr-floden. Endast Karl Xll med eskort och uppvaktning, ca 900 svenskar, hann ta sig över floden.

Avmarsch

I juni 1708 anträdde Lewenhaupts armé i Kurland marschen sydost ut, för att förena sig med och förstärka Karl XII: s huvudarmé. Det var ca 12.000 man med över ett tusen trossvagnar

Ljesna

Efter tre och en halv månad hade man efter ca 80 mil nått Ljesna i Ryssland. De svenska kolonnerna av vagnar, 16 st kanoner, fotfolk och ryttare blev då angripna av ryssarna. Halva svenska styrkan förlorades och de överlevande måste lämna kvar eller sätta i brand hela sin stora tross med förnödenheter avsedda för huvudarmén. Själv blev Sören enligt uppgift, illa skadad i höger axel.

Till Karl XII

Senare på hösten i Oktober 1708 förenade man sig med Karl XII och hans trupper, som på grund av motgångar vänt söderut mot Ukraina.

Värsta vintern

Trupperna omorganiseras

Efter den stränga vintern och det stora manfallet reorganiserades förbanden. Severin var en tid vid Björneborgs Läns Infanteriregemente, som ersättare för en fänrik som “med döden avgått”. Framåt sommaren, den 2 juni 1709, blev Severin sedan utsedd till fänrik vid Överstelöjtnantens kompani vid Skaraborgs infanteriregemente.

Skaraborgs regemente

Poltava