Efter nederlaget vid Poltava var det Karl XII:s avsikt att vid byn Bjeliki, söder om Poltava, föra armén över Vorskla till tatariskt område. Morgonen efter slaget gavs det inga order vid uppbrottet från Novo Sensjary, varvid marschen fortsattes på Vorsklas högra strand. Söder om Bjeliki fanns ett vad över Vorskla vid Kisjenka, men genom misstag av flera officerare passerade man förbi denna plats och ryckte fram till Perevolotnja, en halv mil därifrån.

Vid Perevolotnja fick Karl XII av Adam Ludwig Lewenhaupt och andra av det högre befälen chansen att med en eskort gå över Dnepr för att ila i förväg till osmanskt område; kungens motiv att gå över där ska bland annat varit att han fort ville komma till Polen. Lewenhaupt skulle enligt Karl XII:s önskan medföljt över Dnepr, men fick på sin egen begäran stanna kvar och föra befälet över armén. Han fick order att föra armén över Vorskla in på tatariskt område och lovade att det skulle ske. På morgonen 1 juli anlände furst Mensjikov med en rysk styrka på mindre än 9 000 man, huvudsakligen kavalleri. Lewenhaupt ville dock inte ta strid mot ryssarna, utan efter överläggningar och omröstningar med de högre officerarna kapitulerade den svenska armén.

Severin var en av de ca 23.000 personer, som gick i rysk fångenskap. Man beräknar att endast ca 4.000 skulle återse hemlandet. En lång, förödmjukande och plågsam marsch började nu för fångarna, som bl a vid jultiden visades upp under tsar Peters segerparad på Moskvas gator.

Sibirien

Fångenskap

Efter två år, i augusti 1711, kom Severin till Tobolsk i Sibirien. Färden från Moskva, ca 260 mil, är skildrad av fänriken Anders Pihlström från Dalregementet i sin dagbok och Severin och Abraham var med i samma grupp, den sk Sabbakzarska sviten. I denna ingick 23 officerare och andra från Skaraborgs / Västgöta infanteri. Under fångenskapen utförde officerare inget straffarbete, till skillnad från de meniga, men officerarna måste själva ordna uppehälle och mat. Fattigdomen och svälten blev i många fall stor. Så småningom kom penningmedel hemifrån, vilket i någon mån lindrade nöden.

Hem igen efter 14 år

Först i augusti 1721 fick Sverige fred med Ryssland och fångarna kunde börja återvända hemåt. De reste från Moskva över Petersburg till Helsingfors samt med båt till Stockholm. Severin kom hem den 30 juni 1722, precis 13 år efter det han blivit krigsfånge. Han var nu 40 år gammal.

Angrepp i gryningen

Svenskarnas taktik gick ut på att överraska ryssarna och gå till anfall redan i gryningen. Att  i skydd av nattens mörker ta sig förbi de ryska försvarsskansarna och redan när morgonljuset bröt fram vara formerad och klar för attack mot Peter den stores huvudstyrka.

Förvirring

I mörkret och utan Karl XII självklara ledning (på grund av hans skada) uppstod både missförstånd och motsättningar mellan de svenska befälhavarna. Trupper marcherade fel i mörkret. Man missbedömde ryssarnas nyutbyggda försvarsfästen och hamnade i ett passivt läge som gjorde att överraskningsmomentet i anfallet uteblev och initiativet gled över till de ryska styrkorna.

Öga mot öga

Vid fyra tiden på morgonen stod ändp ca 17.000 svenska soldater uppställda att möta kanske 3 gånger så många ryssar. Inga ovanliga styrkeförhållanden med Karl XIIs mått mätt, men denna gång gicj det mesta fel. Förutom det uteblivna överraskningsmomentet så verkade ledningen tveksam och passiv och lät ryssarna ta över taktpinnen.

Det ryska artilleriet

Avsaknaden av svenskt artilleri och det effektiva användandet av det ryska bidrog också till utvecklingen på slagfältet. Karl XII hade i sina tidigare drabbningar använt artilleriet sparsamt och trodde säkert att även denna gång kunna kuva ryssen genom snabb rörlighet och överraskande anfall.

Skaraborgs regemente

Severin Mellbin och Skaraborgarna som ingick i Lewenhaupts bataljoner var långt ut på högerflanken på slagfältet och kom relativt sent in i striden. Med kungen i sin bår några hundra meter bakom sig drabbade man samman med de ryska trupperna och möttes av en intensiv artilleribeskjutning från hundratalet ryska kanoner. När den svenska vänsterflygeln bröt samman blev man kringrända och i stort sett tillintetgjorda, av en numerärt överlägsen fiende. Endast ca 40 skaraborgare överlevde slaget och retirerade tillsammans med resterna av de övriga regementena. Severin själv skadades i sitt knä och lår. Vapenbrodern Abraham, som också var fänrik, sårades i båda armarna.

Slaget var förlorat

Ca 7.000 svenskar stupade, men ytterligare tusentals hade sårats eller givit sig till fånga.

Reträtt

Den nedbrutna svenska armén förenade sig med sin tross, som också omfattade civilmilitär personal och ca 1.600 kvinnor och barn. Den marscherade med kungen i all hast söderut, för att undkomma förföljare. Den 30 juni, efter ca 9 mil, kom man fram till Perevolotjna vid Dnjepr-floden. Endast Karl Xll med eskort och uppvaktning, ca 900 svenskar, hann ta sig över floden.

Avmarsch

I juni 1708 anträdde Lewenhaupts armé i Kurland marschen sydost ut, för att förena sig med och förstärka Karl XII: s huvudarmé. Det var ca 12.000 man med över ett tusen trossvagnar

Ljesna

Efter tre och en halv månad hade man efter ca 80 mil nått Ljesna i Ryssland. De svenska kolonnerna av vagnar, 16 st kanoner, fotfolk och ryttare blev då angripna av ryssarna. Halva svenska styrkan förlorades och de överlevande måste lämna kvar eller sätta i brand hela sin stora tross med förnödenheter avsedda för huvudarmén. Själv blev Sören enligt uppgift, illa skadad i höger axel.

Till Karl XII

Senare på hösten i Oktober 1708 förenade man sig med Karl XII och hans trupper, som på grund av motgångar vänt söderut mot Ukraina.

Värsta vintern

Trupperna omorganiseras

Efter den stränga vintern och det stora manfallet reorganiserades förbanden. Severin var en tid vid Björneborgs Läns Infanteriregemente, som ersättare för en fänrik som “med döden avgått”. Framåt sommaren, den 2 juni 1709, blev Severin sedan utsedd till fänrik vid Överstelöjtnantens kompani vid Skaraborgs infanteriregemente.

Skaraborgs regemente

Poltava

Hastigt och modigt anfall
det sachsiska artilleriet väntade in i det sista med att avlossa sin första salva mot den anryckande svenska linjen. Pjäserna var redan laddade och kanonjärerna väntade spänt på signalen om att ge eld. På fyra- hundra meters avstånd syntes fortfarande den svenska linjen som en mörk och suddig massa, men när den närmat sig ytterligare tvåhundra meter var det fullt möjligt att urskilja enskilda soldater. Luntorna brann, redo att föras mot fänghålet för att bränna av den första dånande artillerisalvan.
Artilleristerna avvaktade så länge det var möjligt. För även om kanonerna var kraftfulla krigsmaskiner som mycket väl kunde slunga en järnprojektil på ett eller flera kilon över en kilometer bort så önskade man att få störst verkan av salvorna. Det fick man egentligen först på avstånd upp till 200 meter. Dessutom kunde man inte heller avfyra samma pjäs för många gånger på rad. En kanon blev snabbt så upphettad att den riskerade att spricka och behövde kylas ner redan efter några skott. Artilleristerna kunde alltid försöka snabba på detta med blöta filtar eller pälsar, men i regel krävdes det en längre stunds eldavbrott för att eldröret skul- le vara säkert att ladda om igen. Artilleriets krut- och ammunitionsvag- nar, som grupperats bakom de egna leden, var fyllda till brädden med kulor och sprängladdningar. Till varje 3- och 6-pundig kanon hade det medförts 120 rundkulor och ett tjugotal kartescher.
I den svenska linjen visste soldaterna vad som väntade och för dem gäll- de nu endast att så snabbt som möjligt avverka den långa sträckan på öppen mark fram till de sachsiska ställningarna. Frammarschen upplev- des ändå i regel alltid som plågsamt långsam och det hände från och till att manskapet själva bad sina officerare om att skyndsammare leda dem in i elden. Anledningen var givetvis den psykologiska press som det inne- bar att marschera framåt under beskjutning utan att få vända om i flykt 180 • fraustadt 1706

eller skjuta tillbaka – båda rent instinktiva reaktioner hos människor i en liknande situation. Det krävdes mycket drill och religiös hjärntvätt för att få soldaterna att motstå sina naturliga impulser.
För soldaterna stod mycket på spel. En eller ett par minuter längre tid under beskjutning kunde få katastrofala följder. Risken att träffas och bli antingen dödad eller lemlästad ökade nämligen ju längre tid fienden fick på sig. Många hade även söner, bröder och fäder någonstans i armén att oroa sig för. Överste Carl Gustaf Roos, som ledde Närke-Värmlands I. bataljon, hade två söner i armén: Axel Erik Roos, fänrik vid Söderman- lands regemente och Carl Gustaf Roos som var sekundlöjtnant vid faderns regemente; major Christoffer Brunsköld, som gick i täten för Västerbot- tens II. bataljon, hade sin son Nils Brunsköld som fänrik i samma för- band, liksom överstelöjtnanten och chefen för Södermanlands I. bataljon, Gabriel von Weidenhaijn, hade sin son Erik Weidenhaijn som fänrik i sitt. Bland kronobergarna återfanns bröderna Göran och Carl Gustaf Påhlman, kapten respektive löjtnant; bröderna Christoffer Adolf och Jakob Grub- be var kaptener vid Västmanlands respektive Västerbottens regementen; vid södermanlänningarna fanns kaptensbröderna Philip Johan och Peter Siegfried Tabbert; i majorens kompani i Närke-Värmlands regemente tjä- nade bröderna Fromhold och Karl Rutensköld som kapten respektive föra- re. Chefen för samma kompani, major Henrik Johan Rehbinder, hade en egen bror som kapten för Karlstads kompani i samma regemente. I när- kingarna och värmlänningarnas led fanns även tre bröder Fahnesköld: Sven, sekundkapten vid Näs kompani, Carl Magnus som var löjtnant vid Örebro kompani samt Leonard som var fänrik vid Karlstads kompani. Ytterligare en bror, den fjärde och yngste, hette Ulrik Fahnesköld och var fänrik vid Västerbottens regemente.
Detta var några av de familjeband som har kunnat identifieras i ättar- tavlorna och som i den kommande striden så lättvindigt riskerade att klip- pas av med något flygande järnskrot eller huggande värjblad. Och där fanns förmodligen fler – det låter oss bevarade mönstrings- och rekryte- ringsrullor ana – medlemmar av samma släkter och familjer i de led av gemena knektar som här gick fram mot fienden. Här ställdes givetvis även kamratskapen på spel och striden skulle få avgöra huruvida dessa förening- ar av blod eller vänskap skulle få bestå. En deltagare från ett tidigare slag under kriget berättade i ett brev, just till sin broder hemma i Sverige, om den rysliga upplevelsen av att marschera fram mot en skjutande fiende: Farligheterna äro vid sådana tillfällen stora och många. Men det är för en soldat intet bättre råd än att gå brav framåt, med gott conduite, och låta ankomma på lyckan, ty även så snart skjutes den eftersta som den första. Jag var varken med de främsta eller efftersta. Stycke- och andra kulor har jag och sett och hört. Tvenne blev skjutna, en vid min sida, den andra bakom mig, utan att ett hår på mig blev skadat, eller att jag tyckte det skulle kunna hända. Gud bör därför äran. Och alltså kan jag väl se av det lilla mig är hänt, vad en soldat kan vederfaras. Han riske- rar, men ibland så många är större hopp att slippa, och den som faller måste då tro att det så varit förutbestämt.182

Svenskarna var bara ett par hundra steg från den sachsiska fronten när en 3-pundig pjäs längst ut till höger brann av i en öronbedövande knall. Kraf- ten i krutladdningen slungade eldrör och lavett – som tillsammans väg- de omkring ett ton – ett par meter bakåt. Ur mynningen sköt en lång eldkvast ut i ett hav av gnistor och med ett dovt metalliskt brummande for ett bastant järnlod bort mot de svenska leden. Det blev signalen för hela artilleriet att ge eld och från höger till vänster utmed hela linjen öpp- nade artilleristerna eld. De kraftiga smällarna föll samman i ett åskliknan- de dån som fick marken att skälva och trumhinnor att brista. Stora svart- krutsmoln bolmade ut framför artilleripjäserna och svepte in de sachsis- ka bataljonerna i ett gråvitt töcken.
Ett par sekunder senare slog projektilerna ner bland svenskarna eller visslade förbi deras huvuden. De minsta kanonkulorna som sachsarna avfyrade var trepundiga järnlod – mindre klot med en diameter av omkring 7,5 centimeter och en vikt av ungefär ett och ett halvt kilo – som kom farande i ett par hundra kilometer i timmen och som utan vidare kunde dela människor och hästar på mitten, smula sönder vagnar och krossa stenmurar. Flera rader av män kunde utan vidare slås ihjäl av en och samma kula. Vittnen som sett kanonkulor plöja fram genom en for- mation soldater har beskrivit hur kroppsdelar, hattar och vapen flugit fle- ra meter ovanför huvudena på kamraterna. Kraften i anslaget medförde inte bara att alla omkringstående översköljdes av blod utan också att delar från träffade kroppar, vapen och utrustning – benbitar, tänder, träflisor och metallskärvor – sprängde fram i leden som dödligt splitter.183
Från fälthaubitsarna, som stod grupperade långt åt vänster längs den sachsiska linjen, avfyrades en annan typ av ammunition: 6-pundiga spränggranater. Haubitsarna hade korta, grova eldrör som riktades upp-
hastigt och modigt anfall • 181 182 • fraustadt 1706

åt och avfyrade laddningen i en vid båge genom luften. Granaterna, ihå- liga järnkulor fyllda av krut, var avsedda att sprängas först när de slog ner i marken och var därför försedda med ett brandrör, en mekanism som fungerade som fördröjd utlösare. Den här typen av pjäser var i första hand avsedda för statiska mål under belägringskrig och var därför ytterst svåra att skjuta prick på rörliga mål med. De flesta granater exploderade dess- utom i förtid i luften eller missade målet helt, varför de huvudsakligen skapade en massa oväsen eftersom granaterna fräste och tjöt genom luf- ten. Om en granat däremot träffade en samling människor eller hästar kunde resultatet bli förödande. Ur artilleritrossens gömmor hade sachsar- na också hämtat femtio små så kallade handmörsare, ett slags granatkas- tare, som fördelats ut bland arméns grenadjärer. Även dessa hade börjat skjuta och de små rykande och pipande bomberna for över himlen och regnade ner över de svenska leden.
Direkt efter det första skottet rullades pjäserna tillbaka till skjutläge igen. Artilleristerna, klädda i grå rockar med röda uppslag, röda strumpor och guldgalonerad hatt, arbetade sedan snabbt med att ladda om kanonerna för en ny salva. Eldröret tvättades invändigt med en långskaftad borste – verktyget kallades för viskare och det hette därför att kanonen viskades – för att få bort sot och glödande bitar av aska. Nytt krut, som antingen tillfördes löst eller i färdigpaketerade flanellsäckar, fördes in genom pipan med en lång träskyffel. Därefter rammades en ny kula ner i loppet med en lång stör. Sachsarna använde sig av så kallade ”geschwinda skott”, en anordning där kulan och krutkardusen satt ihop i ett slags enhetspatron, och som gjorde att laddningsprocessen gick betydligt snabbare än om alla delar varit separata.
Arbetet vid kanonen var farligt och olyckor förekom ofta. Handskan- det med löst krut var särskilt vådligt eftersom kanonerna spottade ur sig gnistor och brinnande fragment som yrde omkring och lätt kunde landa i en öppen kruttunna. Även under stridens hårda stress var det oerhört viktigt att konstaplarna utförde alla moment med bevarat sinneslugn. Ett litet misstag kunde nämligen stå dem dyrt. Under eldgivningen inträffa- de också minst ett sådant missöde: en kruttunna vid de 6-pundiga kano- nerna fattade eld och exploderade varvid människor och bråte flög i luf- ten. Flera av kanonjärerna sårades allvarligt.184
Den andra obehagliga salvan kom kort på den första. Svenskarna var nu på mindre än hundra stegs avstånd. Den sachsiska artillerielden beskrevs av svenskarna som ”tät” och ”häftig” och i en berättelse heter det att sach- sarna ”ur sina stycken häftigt på oss sprutade eld”.185 Det fruktansvärda oljudet bidrog ofta till en upplevelse av att hela armén sköts i småbitar. För soldater som aldrig tidigare upplevt beskjutning var de här minuter- na outhärdliga. Många av dem upplevde starka känslor av skräck och van- makt. Veteranerna hade dock i regel lärt sig att det inte spelade någon roll var på fältet man befann sig. Vissa orädda knektar hade till och med gjort det till en sport att ducka eller hoppa undan för kanonkulor.

Här och där rev kanonkulorna upp luckor i leden men de hade strax slutits igen. Den svenska linjen fortsatte därför framåt som om ingenting hänt, och lämnade de slagna och sargade efter sig.
Svenskarna var nu så nära att artilleristerna istället laddade pjäserna med kartescher. Det var en ammunitionstyp som var avsedd att användas på mycket kort distans och i det sista skedet av en fientlig anstormning. Kar- tescherna bestod av höljen av trä eller tyg fyllda med muskötkulor eller till och med stenar, järnskärvor, spikar och andra små tingestar, varför det också brukade kallas för att skjuta ”skrot”. När kanonen avfyrades sprack laddningen och höljets innehåll sprejades ut framför mynningen i en stor skur. På nära håll kunde den här ammunitionstypen orsaka fruktansvär- da förluster bland de tätt packade formationerna och i en enda salva fäl- la drivor av män.
När svenskarna var på så lite som 50–60 meter – en berättelse anger det osannolikt korta avståndet ”tio steg” – gavs den tredje och sista artil- lerisalvan. Skurar av projektiler regnade in i de svenska leden och slog omkull män och hästar. Men inte heller kartescherna kunde hejda den svenska anryckningen.
Artillerielden hade varit så gott som verkningslös. Endast vid Geyers- dorf hade ett par batterier 3-pundare skördat människoliv bland Väster- bottens två bataljoner med, som en sachsisk officer uttryckte det, ”god effekt”.186 Överstelöjtnant Nils Gyllenstierna, som befann sig i andra änden av slagfältet – på väg mot den ryska kåren – hade visserligen impo- nerats av hur länge de sachsiska arilleristerna avvaktat med att ge fyr men tillade att själva elden ”intet gjorde någon särdeles effekt”.187
Ofta var den här typen av kanonad, precis som den sachsiska hade varit, påfallande ineffektiv, åtminstone när det kom till reella förluster. Under de två första salvorna hade sachsarna från sina 32 artilleripjäser endast slungat iväg sammanlagt 60 kanonkulor och 4 spränggranater. Om man
hastigt och modigt anfall • 183 184 • fraustadt 1706

dessutom utgår ifrån att alla handmörsare avfyrats två gånger så hade även 100 handgranater slungats iväg mot svenskarna. Detta mot en frontlinje som upptog över två och en halv kilometer på fältet framför dem. I snitt hade det gått 165 svenskar på varje sachsisk kanonkula och majoriteten av projektilerna hade gått över de svenska leden.
På skjutbanor kunde en samordnad pjäsbesättning komma upp i impo- nerande eldhastighet och precision men på slagfältet gällde helt andra för- utsättningar. Teoretiskt var det möjligt att hålla en eldhastighet av tre eller fyra skott i minuten, men i skarp strid låg snittet i bästa fall kring två skott på samma tid, och i värsta fall så lågt som ett skott varannan minut. Inom skjutbanans trygga hägn hade vissa pjäsbesättningar kunnat pricka statis- ka måltavlor med ypperlig precision. Men på slagfältet påverkades träff- säkerheten av faktorer som rök, skrik, tidspress och blockerande terräng. Ofta bidrog också den stress som det innebar att vara utsatt för livsfara till att försämra artilleristernas prestation; en historiker har räknat ut att endast en eller två av tio avfyrade projektiler träffade sina mål i skarp strid.188
Enligt den statistiken skulle det endast vara sex kanonkulor som träf- fade sina mål vid Fraustadt, något som också verkar stämma rätt så bra med vad man kan utläsa ur vittnesmål och förlustsiffror.
På den svenska sidan hade man överhuvudtaget inte haft med sig något artilleri i striden. Karl XII ansåg själv att kanoner inte borde användas i fältslag eftersom de bara sinkade den svenska anryckningen. ”Därför tyck- te han aldrig om stycken i bataljer på slätta fält”, skrev den karolinske offi- ceren Petter Schönström, ”utan höll dem endast för tjänliga till passagers forcerande och fästningars intagande”. Karl XII höll fast vid sitt förakt för artilleriet trots att han kunnat bevittna hur en svensk artilleripjäs under en provskjutning i Polen 1705 hade uppnått 40 procent träffsäkerhet med kar- tescher på nästan 140 meters avstånd. Detta hade dock skett mot statiska måltavlor som var strax över två meter höga.189 Hans förakt grundades med all sannolikhet på erfarenheter av artilleriets dåliga verkan. Även general Rehnskiöld verkar, till skillnad från många av hans underlydande, ha tyckt att det var det mest naturliga i världen att rusa på mot befästa fientliga ställ- ningar utan artilleriunderstöd. Hans tankar om krigföring och stridstak- tiska principer låg ju också mycket nära den unge kungens: ”om en liten armé skulle övervinna en stor, skulle det ske med hastigt och modigt anfall, vid vilka tillfällen man intet hade tid att bruka stycken”.190 Denna bedömning av artilleriets ineffektivitet på slagfältet var alltså knappast något som var gripet ur luften, utan bekräftades återigen av det sachsiska artilleriets usla prestation vid Fraustadt.

Under tiden som artilleriet med sitt rytande dån hade gått löst på svens- karna hade de sachsiska infanteristerna beordrats att ta ner musköterna från axlarna, spänna hanarna och hålla dem framför sig med båda hän- derna, redo att lägga an. Höga regementschefer gick eller red framför bataljonerna och instruerade soldaterna att hålla sig lugna och lystra till sina kompanibefäls order. Det var strax deras tur att ge eld.
Trummorna från de svenska bataljonerna hördes nu alldeles nära. Kanonjärerna övergav sina poster och kom springande in mellan bataljo- nerna, lämnande kanoner och utrustning kvar bakom sig. Efter dem kom karolinerna fram genom krutröksridåerna i full marsch.
Soldaterna beordrades att snabbt lägga an.
den sachsiska framgången berodde helt på eldkraft. Varje soldat i Schulenburgs armé var beväpnad med en flintlåsmusköt.191 Det var en relativ nykomling på de europeiska krigsskådeplatserna och en av de sto- ra orsakerna till att arméerna alltmer kunde förlita sig på musköteld som ett sätt att segra på slagfältet. Flintlåsmodellen var nämligen smidigare och enklare att använda än tidigare modeller. Dessutom var den billigare att massproducera.
Musköten laddades genom pipan med krut, som låg färdigförpackat i papperspatroner, och en blykula som rammades ner i loppet med en ladd- stake av trä. Vapnet avfyrades genom att en bit flinta, som satt fastskruvad i en spännhane, slog mot en stålplatta när soldaten tryckte på avtryckaren. Gnistan från stålet antände krutladdningen genom en öppning in till pan- nan. Mekanismen var mycket praktisk och vida överlägsen sina föregång- are. Flintlåset hade förenklat laddningsförfarandet och inneburit att mus- keterarnas eldhastighet snabbt hade kunnat ökas. En välövad soldat sades nämligen kunna avfyra två–tre skott per minut med ett sådant vapen.
I strid var musköternas eldhastighet dock aldrig fullt så snabb. Vapnen användes nämligen i grupp och avfyrades gemensamt i en så kallad salva. Denna procedur, som innebar att alla måste ladda, lägga an och skjuta i samma ögonblick, gjorde att ett förband i regel aldrig kunde skjuta snab- bare än max ett skott i minuten då det istället för individuell skicklighet och snabbhet sågs till att allting istället gjordes i koordinerade rörelser.
hastigt och modigt anfall • 185 186 • fraustadt 1706

Att avfyra salvor var en nödvändighet i den här typen av krig där sto- ra rektangulära formationer stred mot varandra. Enskild eldgivning orsa- kade givetvis förluster i fiendens led, men var nästan aldrig tillräckligt kraftig för att stoppa en hel bataljon, som var infanteriets taktiska enhet i fältslag och räknade någonstans mellan 400–700 man. En samlad sal- va däremot skulle orsaka stora förluster i ett och samma ögonblick, vil- ket medförde att fiendens bataljon i regel måste stanna upp för att reor- ganisera leden, varpå man fick tid att ladda om och skjuta på nytt. Ibland hade salvorna en sådan chockverkan på motståndarna att de vän- de om i flykt. Man ska inte underskatta den psykologiska dimensionen av krigskonsten vid den här tiden. Man visste att sammanhållna mus- kötsalvor i regel orsakade större skräck hos fienden än sporadisk eldgiv- ning.
Träffsäkerheten ansågs inte heller särskilt viktig. Musköterna var svåra att träffa med – svenska militärmyndigheter hade efter otaliga provskjut- ningar och erfarenheter från fält fastställt att en god salva på endast 20 steg ändå var tillfredsställande ifall så lite som en fjärdedel av skotten träf- fade192 – och klickade i snitt var fjärde gång. Ofta medförde dessutom den kraftiga rekylen att soldater sköt över sina mål (av den anledningen instruerades i regel männen att sikta i benhöjd mot fienden). Även bol- mande krutrök, blockerande terräng och stridens stress var faktorer som påverkade eldkraftens effektivitet.
Musköten var också ett kortdistansvapen. Den maximala skottvidden var visserligen omkring 180 meter, men den effektiva räckvidden i strid har beräknats till omkring 90 meter, och för det mesta inleddes inga eld- strider på slagfältet, åtminstone inte under det tidiga 1700-talet, förrän på så nära håll som 30–60 meter. Anledningen till detta var att på ju läng- re avstånd som salvorna avfyrades, desto mindre skada skulle de orsaka. Att därför vänta till sista stund – ”tills man kan se det vita i fiendens öga” som det ofta hette i samtida instruktioner för infanteribefäl – skulle med- föra större förluster för fienden. Paradoxalt nog var det alltså större chans för musketerare att hinna skjuta och ladda om innan fienden nått fram ifall de kunde vänta tills fienden hunnit närmare än om de skulle skjuta på dem på längre avstånd.
Schulenburg hade instruerat bataljonscheferna att inte beordra eld förr- än svenskarna var ”åttio steg” bort, vilket motsvarar ungefär 50–60 meter. På det korta avståndet ansåg Schulenburg ändå att hans karlar borde hin- na avfyra mellan fem eller sex salvor på svenskarna innan dessa hunnit fram till de spanska ryttarna.193

Det var en optimistisk kalkyl.
Att avfyra sammanhållna salvor – och framför allt att ha nerver nog att vänta tills fienden var på tillräckligt nära håll för en så kraftfull eld som möjligt – var nämligen ingen enkel sak och därför hade alla arméer utveck- lat olika tekniker för hur salvorna skulle ges. Sachsarna använde sig av ett sofistikerat eldgivningssystem kallat plutonseld. Varje bataljon var inde- lad i åtta plutoner som i turordning efter varandra skulle lägga an och avfy- ra sina salvor. Fördelen med systemet var att bataljonen kunde upprätt- hålla en kontinuerlig eld mot fienden utan några avbrott. När en mus- keterare laddade om sitt vapen var han nämligen i det närmaste försvarslös mot en anstormande fiende. Därför var det en nackdel att avfyra en gemensam salva med hela bataljonen eftersom alla männen då måste lad- da om samtidigt. Tanken med plutonselden var att en del av bataljonen alltid skulle ge fyr medan de andra laddade om. En annan fördel med systemet var att plutonerna – som räknade mellan 60–70 man i de sach- siska bataljonerna vid Fraustadt – var enklare att koordinera till en gemen- sam salva än större enheter på grund av att den var så liten. För att åsam- ka fienden någon verklig skada måste dock plutonernas eldgivning inträf- fa tätt på varandra.
Effektiv plutonseld, där hela bataljonen lyckades hålla en regelbunden och stadig eld, kunde vara mycket förödande. En anfallande fiendebatal- jon skulle direkt efter de första plutonernas eld börja tappa fart och råka i oordning på grund av de uppkomna förlusterna. Och utan möjlighet att sluta leden för att fullborda anfallet skulle fienden tvingas att stanna upp eller retirera bakåt igen. Bakom en mur av spanska ryttare var chan- serna dessutom större att lyckas eftersom fienden nödvändigtvis måste stanna upp för att bryta sig en väg igenom denna.
Nackdelarna med systemet var dock många. Först och främst var det mycket komplicerat. Varje pluton fungerade till exempel självständigt från de andra och lydde under en egen officer. Plutonernas skjutordning var en annan försvårande omständighet. Enligt denna skulle plutonerna längst ut på flyglarna skjuta först, sedan skulle plutonerna i mitten skju- ta och sist de som stod mellan flyglarna och centern. I stridens hetta fanns givetvis risken att denna ordning skulle komma att gå förlorad och urar- ta i oregelbunden eldgivning.
hastigt och modigt anfall • 187 188 • fraustadt 1706

Att invänta en fiende och avfyra en salva med ett redan laddat vapen var en sak. Att sedan lugnt ladda om och upprepa proceduren inte bara en utan flera gånger var dock inte lika enkelt. Under fiendens anmarsch var det lätt hänt att soldaterna blev nervösa och började göra misstag, en del rent omedvetna. Man kände till många exempel där soldater av stress slarvat sig igenom laddningsfasen. Istället för att ramma ner patronen ordentligt med laddstaken försökte många snabbt få laddningen att falla ner till botten av pipan genom att slå kolven i marken. Risken med det- ta var dock att patronen fastnade halvvägs ner i loppet och därför inte brann av. Vissa soldater blev så skärrade av striden att de heller aldrig märkte om deras vapen hade klickat eller inte. Av olika anledningar – kan- ske för att de var i chocktillstånd – kunde soldater maniskt ladda om en musköt flera gånger på rad utan att avfyra den en enda gång. I Schulen- burgs instruktion till infanteriet påmindes därför soldaterna att noggrant kontrollera att deras vapen verkligen hade brunnit av.194
Det var också vanligt att laddstaken glömdes kvar i pipan när muskö- ten avfyrades vilket, förutom att laddstaken sköts iväg som en pil mot fien- den, kunde leda till att pipan sprack. I båda fallen skulle musköten bli så gott som värdelös att använda.
Av de här skälen ansågs det vanskligt att inleda eldgivningen på för långt håll. Den första salvan skulle bli den kraftfullaste eftersom soldaterna redan var förberedda och musköterna laddade. Karl XII själv höll enligt en karolinsk officer ”den första infanteriets salva för bäst emedan deras gevär voro då rätt laddade, men de senare [salvorna] för intet så goda, eme- dan i längden blevo gevärspiporna orena och av häpenheten torde ock en stor del av soldaterna intet rätt stöta neder sina patroner och förladdning- ar [i musköterna] och därjämte torde en skyndsam fiende intet giva dem tid därtill”.195
Att ladda om och fyra av musköten var även fysiskt ansträngande och om soldaterna dessutom var utmattade efter långa eller ansträngande mar- scher i hårt väder utfördes de tunga handgreppen av uttröttade muskler. Sachsarna vid Fraustadt var både uthungrade, utmattade och frusna efter de föregående dagarnas strapatser. Knektarna hade lidit under marschen, berättar en sachsisk överste, ”och med liv och blod försvarat sig mot den starka kölden” så att ”de nästan icke kunde bruka sina gevär”.196 Det var därför köldstela, tunga och nervösa karlar som denna morgon skulle utfö- ra de komplicerade handgreppen som var så avgörande i striden. södermanlands, kronobergs och västmanlands bataljoner påbörjade sitt anfall mot mitten av Schulenburgs slagordning. Det var sammanlagt åtta svenska bataljoner som koncentrerade sitt angrepp mot hälften så många sachsiska bataljoner: I. Königin, Venediger, I. Fürsten- berg samt I. Kurprinz. Muskötelden som mötte svenskarna var mycket ojämn: vissa bataljoner och plutoner väntade in i det sista med att avfy- ra sina salvor medan andra hade skjutit för tidigt. Den svagaste elden möt- tes södermanlänningarna av. De hade till synes oberörda av sachsarnas artillerield fortsatt framåt genom krutröken med hamrande trummor och fladdrande gula kompanifanor. Området vid Fraustadt var välbekant för dem: för endast ett halvår sedan hade regementet varit förlagt i staden och dess omnejd. Soldaterna hade otaliga gånger patrullerat i nejden och insamlat kontributioner, bland annat i byarna Geyersdorf och Röhrsdorf. Nu var de här i ett helt annat ärende.

Framför männen – som i slaget bar fyra år gamla kappor som skall ha varit både ”söndriga och utslitna”197 – red den giktbrutne och krumryg- gade generalmajor Mardefelt, som också var regementets överste, på en liten häst.
Sachsarna i I. bataljonen Königin var uppskrämda över synen av de obe- vekliga svenskarna framför sig. Enskilda soldater avfyrade därför sina vapen utan att invänta plutonsbefälets kommando och fick kamrater runt om- kring dem att göra samma sak. Resultatet blev en mycket sporadisk eld- givning som inte lyckades hejda svenskarna.
Sedan gick södermanlänningarna själva till anfall.
Strax före inbrottet formerades de svenska bataljonerna om. Leden slöts så att männen kom att stå axel mot axel och officerarna tog plats i ledet. Fanorna flyttade in i bataljonen och musikanterna tog ställning bakom den. Efter att ha gett eld fällde pikenerarna sina långa vapen och muske- terarna drog värjorna ”till att således kunna bryta in”.198
En tysk major vid namn Johann Samuel von Boyen, som tjänade vid den ryska bataljonen Bilits, bevittnade händelseförloppet från bästa åskådar- plats. Hans bataljon stod nämligen längst till höger i den ryska linjen och Mardefelts anfall utspelade sig därför endast ett par hundra meter rakt framför den. Boyen såg hur svenskarna direkt efter sachsarnas eld fällde sina pikar och ryckte fram mot linjen av spanska ryttare.
Synen av allt detta blev för mycket för de sachsiska soldaterna. Istäl- let för att stå kvar i leden och ladda om sina musköter för en andra sal-
hastigt och modigt anfall • 189 A. Kraftig artillerield tvingar förbanden åt höger. B. En bataljon rycker fram från Geyersdorf och hotar den svenska flanken. C. Centern bryter igenom försvarslin- jen. D. Vänstra flygeln avancerar mot kavalleriet vid Geyersdorf. E. Dünewalds reserver flyr. va började en del knektar vända om och springa bakåt genom leden. Det- ta orsakade en kejdereaktion bland männen bredvid dem och snart var hela bataljonen på väg bakåt. Södermanlänningarna rusade då fram till de övergivna spanska ryttarna och avlossade salvor i ryggen på de flyen- de så ”att därutav en stor hop döda och blesserade nederföllo”.199 Sedan vräkte karolinerna undan de spanska ryttarna framför sig för att kunna fortsätta anloppet.

Till vänster gick även Kronobergs regemente till angrepp: livbataljonen under överste Gabriel Lilliehöök närmast södermanlänningarna och till vänster om dem II. bataljonen under överstelöjtnant Claes Young. Sach- sarna framför dem öppnade eld. Salvorna var här mer sammanhållna och skördade offer bland svenskarna. En av de första som stupade var övers- te Lilliehöök. Han hade hunnit bli omtalad i armén som en mycket tap- per och duglig regementschef, främst tack vare sitt oförskräckta försvar av Posen 1704, och i omgivningen var han känd som en mild och godhjär- tad person. Banan som militär hade varat i 22 år sedan han i Pommern tagit tjänst som pikenerare, och han hade sedan dess varit med i flera krig och många fältslag. Genom ett strategiskt giftermål på 1680-talet med en majorsdotter hade hans sociala prestige och ekonomiska situation förbätt- rats och han hade nog obehindrat kunnat klättra vidare upp i de militä- ra graderna och samhällsställningarna om han nu inte träffats av ett ödes- digert skott och tungt störtat till marken. Därmed avslutades abrupt en lysande karriär och han efterlämnade både änka och barn.
Trots förlusten av sin överste fortsatte kronobergarna sitt anfall. Även här vek de sachsiska soldaterna undan inför skogarna av fällda pikar och bajonetter. Småländska knektar – förmodligen ur Youngs bataljon – blev de första att bryta sig igenom de spanska ryttarna på den plats i den sach- siska linjen där I. bataljonen i regementet Fürstenberg hade stått.
Kort därefter strömmade även södermanlänningarna in genom öpp- ningar i hinderlinjen till höger. Den I. bataljonen i regementet Königin drevs bakåt av svenskarna och rusade rakt in i regementets II. bataljon som stod i vinkeln mot den ryska linjen strax bakom dem. Denna drogs därför med i flykten och kolliderade i sin tur med nästa förband i vin- keln, bataljonen Biron. På samma sätt hade även bataljonen Venediger kastats över ända och rödklädda soldater strömmade bort i hopar mot den egna reserven.
Samtidigt hade Västmanlands regementes tre bataljoner gått till an-
hastigt och modigt anfall • 191 192 • fraustadt 1706

grepp. Till höger, och närmast kronobergarna, major August von Snoil- sky med II. bataljonen, i mitten kapten Henrik Starenflycht med III. batal- jonen och till vänster överstelöjtnant Georg Fredrik de Frietzcky med liv- bataljonen. Alla tre bataljonscheferna var ungkarlar som gjort kriget till sin karriär – Frietzcky hade dessutom ett förflutet som kapten i den sach- siska armén som han nu var med och bekämpade – och de ledde sina män framåt mot de väntande muskötmynningarna.
Soldaterna vid regementet kom från platser som Västerås, Färnebo, Hedemora, Sala, Kumla, Nora, Köping, Skinnskatteberg, Kungsör, Nor- berg och Arboga. De mottog nu en salva på mycket nära håll som ströd- de många döda på marken. Major Snoilsky, klädd i en praktfull mörkblå rock med galoner och broderier i guld, var en av dem som gick åt. Kar- larna i hans eget kompani – Strömsholms – kom från socknar kring Väs- terås och Köping och leddes i striden av kapten Christoffer Adolf Grub- be, en trotjänare som varit med sedan Narva. Flera av kompaniets knek- tar stupade: Olof Ekebom och Lars Blomma från Munktorp, Per Hjort från Berg, Per Lind från Himmeta, Johan Brännare från S:t Ilian, Olof Huus från Norra Berga, Per Sörbom från Ramnäs och Anders Stenberg från Säby. Andra föll sårade till marken, träffade av kulor i armar, ben, lår, händer, halsar och magar. Kapten Grubbe fick ett skott i axeln och sekundlöjtnanten Hans Kanterberg sköts genom ena benet. Ändå fort- sattes anfallet.
In i töcknet försvann västmanlänningarnas vita kompanifanor med lands- kapsvapnet på. De hade i fredstid hängt i sockenkyrkorna i Romfartuna, Munktorp, Folkärna, Svedvi, Björskog, Färnebo, Möklinta och Våla, men det hade nu förflutit många år sedan de från dessa orter hade förts sam- man på samlingsplatsen Salbohed inför regementets avfärd till kriget. Nu fladdrade de ovanför bataljonernas spretande skogar av pikar och bajo- netter för fjärde gången i ett fältslag i detta krig; fransiga och svartfläck- iga tygstycken som soldaterna med kärleksfull hängivenhet lät sig vägledas av in i striden. Nu sköts fanorna återigen söndriga av kulor och svärtades av bolmande krutrök.
Manskapet såg på kompanifanorna som om de var heliga reliker och vördade dem med religiös omsorg. Det var till dessa tygstycken som man- narna svurit sin soldated, och de var därför bundna till dem genom sitt hedersord. Soldaterna förväntades offra sina liv för att försvara fanan i strid. Att vända ryggen åt en ”flygande fana” var ett brott belagt med döds- straff. Om ett helt förband övergett sin fana straffades det i regel med att var tionde man hängdes på lott. Att förlora fanan till fienden var en enorm prestigeförlust för hela regementet. Det hände att soldater hellre rev av fanduken från stången och rusade iväg med den eller till och med för- störde den, än att låta den hamna i fiendens händer. På samma vis var det en stor bedrift att erövra motståndarens fanor som troféer.

Fanorna hade också en praktisk funktion då de fungerade som solda- ternas riktmärken i striden. När krutröken låg tät kunde man alltid veta var förbandets center var om man kunde se den färggranna fanan.
Sachsarna framför västmanlänningarna – bland annat I. bataljonen Kurprinz – övergav inte de spanska ryttarna lika lättvindigt som deras kamrater till höger hade gjort. Därför utbröt ett våldsamt handgemäng där bägge sidor ”höggo på varandra med pikar och värjor”.200 Efter en stund pressades dock sachsarna tillbaka och även här kunde svenskarna vräka undan de spanska ryttarna och bryta igenom linjen. Den sachsiske soldaten Christoph Gassmann – stenhuggarlärlingen från Schweiz – var en av de soldater som kämpat mot västmanlänningarna i Kurprinzbatal- jonen. Han beskrev i efterhand det svenska anfallet: ”När svenskarna hade uthållit vår första salva, så föll de in i det sachsiska bröstvärnet och åstad- kom en förfärlig blodsutgjutelse.”201
Ett gigantiskt hål, där åtta svenska bataljoner i bredd kunde ta sig ige- nom, hade slagits upp i den sachsiska linjen.
även västerbottens regemente längst ut till vänster påbörjade nu sitt anfall. De hade varit de första svenskarna att bli synliga för sachsar- na genom krutröksmolnen. Överstelöjtnant Gideon Fock, med regemen- tets I. bataljon, hade i förstone tagit sikte på den franska grenadjärbatal- jonen som stod närmast Geyersdorf, men på grund av häftig eld från ett batteri bredvid fransmännen hade de istället vikit av mot höger och gått mot sachsiska gardets II. bataljon. Gardesöversten Adam Heinrich von Bose, som i striden ledde sina män till häst, såg sina gardister snabbt läg- ga an för att skjuta. Gardisterna väntade spänt på ordern om att ge eld. Befälen ville dock vänta in i det sista och innan de hann avfyra sina vapen vek Focks bataljon av åt vänster – sett från sachsarnas position – och för- svann ur sikte i krutröksdiset. Snart hördes istället salvorna rulla på väns- ter sida.202
Överstelöjtnant Fock, en erfaren 37-årig ingermanländare, hade ham-
hastigt och modigt anfall • 193 194 • fraustadt 1706

nat i en svår situation med sitt folk på vänsterflanken eftersom Hummer- hielms vänstra dragonflygel ”som vårt infanteri skulle betäcka” vikit av runt Geyersdorf. Samtidigt hade den sachsiska bataljonen Wostromirsky, som stod grupperad inne i Geyersdorf, kommit fram ur byn för att gå västerbottningarna i sidan. De övriga svenska bataljonernas framgångsri- ka genombrott av den sachsiska linjen hade dock lämnat utrymme åt höger.
Västerbottningarnas angrepp, som skedde tillsammans med de tre skvadronerna ur Adelsfanan som gått fram mellan regementets två batal- joner, kom att träffa de II. och III. gardesbataljonerna och troligen även en del av bataljonen Drost. Anfallet kom dock helt av sig. De jämna sal- vor som mötte västerbottningarna fick folk i främsta leden att falla till höger och vänster, vilket orsakade oordning i leden, och utan möjlighet att fortsätta anfallet i slutna led vek både Focks egen och den II. bataljo- nen, som leddes av major Christoffer Brunsköld, bakåt. Adelsfanans skvadroner hade däremot av någon anledning fortsatt fram ända till de spanska ryttarna. Kanske berodde missödet på att krutröken försämrade sikten och att skvadronscheferna därför inte upptäckte att västerbottning- arnas anfall misslyckats.
Mot de spanska ryttarnas häck av spretande järnspetsar kunde kavalle- risterna inte uträtta något på egen hand. Nu kantrade Adelsfanans skva- droner på stormhindren och ”finge på sig en stark eld” från de sachsiska infanteristerna.203 Skurar av bly sprutade in bland ryttarnas led, och män och hästar tumlade till marken. Ryttmästaren och tvåbarnsfadern Leonard Heideman stupade framför sina karlar och sekundryttmästaren Harald Posse följde honom strax därpå i döden. (Haralds bror Nils befann sig samtidigt på den svenska högerflygeln som sekundlöjtnant vid Närke- Värmlands regemente.) Kornetten Petter Lind, soldat sedan 1678, föll dödsskjuten ur sadeln med ett av regementets vita sidenstandar kramp- aktigt knutet i handen.
Angripet av kavalleri brukade infanteri i regel instrueras att skjuta mitt i mulen på hästarna vilket innebar att skotten gick högt. Många av Adels- fanans knektar blev också träffade i huvudet och dog omedelbart eller fick svåra skador på kraniet och i ansiktet. Ryttaren Per Månsson träffades av en kula genom halsen och föll med blod strömmande ur strupen av sadeln. Knekten Olof Mobrant sköts illa vid högra ögat och kamraten Petter Gjör- ler fick en kula genom läppen. Andra, som ryttarna Nils Larsson, Sten Persson och Jöns Persson, hade tur och fick endast hattarna avskjutna från huvudet. De undkom med blotta förskräckelsen. Ryttarna försökte besva- ra den sachsiska elden med salvor från sina pistoler. Denna eld var dock hopplöst verkningslös och de sachsiska plutonerna fortsatte att meja ner folk och hästar.

När blykulorna regnade in i ryttarnas led uppstod en makaber sym- foni: det smattrade på bröstplåtar och klingade om vapnen, och ett dovt dunsande ljud hördes när en kula trängde in i en kropp och träffade ben och senor. Tyglar och remmar sköts av så att delar av utrustningen föll av såväl ryttare som hästar. Sadelväskor, karbiner och till och med har- nesk sköts av sina bärare. Ryttaren Christopher Björck fick sina pistoler sönderskjutna och harnesket avskjutet från axlarna. En annan knekt vid namn Olof Printz fick hatten bortskjuten och värjan avskjuten vid fäs- tet.
På grund av att deras kroppar erbjöd en större träffyta var det många fler hästar än karlar som strök med. Kulor träffade dem i huvuden, halsar, ben, bringor, bukar och bogar. Haltande och blödande hästar tog sig bort från striden och tillbaka mot de egna leden. Vissa med tomma sadlar, andra med sårade ryttare hängande över manken; bland dem en häst som var dödligt skjuten genom halsen och i bringan men som ändå bar den två- faldigt sårade kavalleristen Salomon Stridman bort från slaget. Hästar som träffats i nospartiet kom ofta tillbaka svårt vanställda. En springare hade träffats rakt i munnen och fått alla tänder i överkäken bortskjutna.
Trängsel uppstod när skvadronerna under fortsatt beskjutning började svänga om för att vika bakåt och flera män och hästar sårades i sidan. Fle- ra ryttare som fick hästarna skjutna under sig flydde till fots tillbaka bak- åt över fältet, många av dem sårade av kulor eller skadade av fallet. Ryt- taren Johan Frisk, vars häst stupade, lyckades mitt i villervallan ta av sadeln från den döda hästen och retirerade med denna i famnen bakåt genom de egna leden. Skvadronerna vek sedan tillbaka.
Många av de ryttare och hästar som sårades men överlevde slaget vitt- nade om hur häftig den sachsiska elden varit. Christopher Trulsson, me- nig vid Skånska kompaniet, hade träffats av fyra kulor, bland annat i huvu- det och armen. En ström av sårade och skräckslagna män sökte sig bak- åt på haltande hästar eller rännande till fots. Det blodiga misstaget kom att kosta förbandet – oräknat dem som var lindrigt sårade – 14 dödade ryttare samt 43 som var dödligt eller mycket svårt sårade. Dessutom hade
hastigt och modigt anfall • 195 196 • fraustadt 1706

72 hästar dödats eller blivit svårt skjutna, och två ryttare hade ”försvun- nit”.204
Adelsfanans och västerbottningarnas motgång visade vilken förödande potential som det sachsiska infanteriet faktiskt hade så länge skräcken och fruktan inte skapade panik i leden.
när mardefelts stridsgrupp hade huggit sönder och kastat undan de spanska ryttarna följde de efter de vikande sachsiska bataljonerna ”tätt på foten”. Den första linjens retirerande bataljoner, som redan var i oli- ka grader av upplösning, pressades bakåt av de segerrusiga svenskarna. Grupper av sachsare rände in i och emellan formationerna i reservträf- fen och sedan ut på fältet bakom dem. Detta orsakade en ”tämmelig oordning” i reservträffen. Folk från den ursprungliga vinkeln mellan den sachsiska och ryska linjen – regementet Königins två bataljoner samt ba- taljonen Biron – strömmade bort mot de ryska enheterna. Överallt där de sprang fram ökade de rädslan och förvirringen bland sina kamrater.
Svenskarna pressade vidare anfallet mot de vikande bataljonerna. Någ- ra ur reservträffen gick dem då till mötes och avfyrade ”en så stark eld, att uti den salvan mer än första gången vid spanska ryttarna av de svens- ka förlorades”.205 Södermanlands regemente led svåra förluster när de följ- de generalmajor Mardefelt in i elden. Överstelöjtnant Weidenhaijn med livbataljonen drabbades hårdast. Många män i bataljonschefens eget kom- pani – som huvudsakligen kom från Strängnäs indelningsområde – föll för kulregnet. Bland männen från Vansö stupade Olof Sandberg, Johan Lilja och Anders Lustig, och bland dem som kom från Fogdö dödades korpral Johan Mörn, Per Hane, Mats Berg, Johan Björk och Olof Berg- man. Strängnäsborna Nils Blomberg och Erik Hylting gick åt, liksom Anders Menlös från Härad och Mats Blom ifrån Aspö. Korpralen Johan Ehrenberg från Övre Sela stupade tillsammans med Anders Lööf och Johan Holm som även de kom från samma bygd.
Även Oppunda kompani reducerades svårt i de sachsiska salvorna. Dödade blev Anders Råckman från Skyllinge, Daniel Hedenberg och Anders Berg från Lerbo, Erik Snickare från Vadsbro, Erik Holm och Lars Orm från Mellösa, Per Gillberg från Malmköping samt Erik Lundberg, Olof Smedman, Per Hagman och Olof Häckelberg som alla fyra kom från Dunker. Många andra föll till marken med söndertrasade knän och leder eller stora uppsprängda hål där maginnehåll och benbitar stack fram. Andra var lindrigt sårade och kunde hjälpligt halta med i det fortsatta anfallet. Regementet förlorade även kaptenerna Lorentz Magnus Didron och Axel Lillje, samt två fältväblar, en rustmästare och en musikant.

En annan av dem som sårades var den 21-årige fänriken Axel Erik Roos – son till översten Carl Gustaf Roos – som i anfallet burit en av regemen- tets kompanifanor. Han, som trots sin ringa ålder redan hunnit vara med vid Narva, Düna, Kliszow – där han sårats – Pultusk, Lemberg och Punitz skulle så småningom bli en av den karolinska arméns stora legender. Det var honom som Esaias Tegnér långt senare skulle bli inspirerad av att skri- va den episka och historieromantiska dikten ”Axel”:
Dock ägde han klenoder två,
mot dem han ansåg världen ringa: sin bibel och sin gamla klinga med Karl den tolftes namn uppå.
Roos hade först träffats av en järnbit i vänstra fotbladet från en kartesch- laddning men hade ändå linkat vidare. Nu träffades han dock av två mus- kötkulor i samma fot och kunde inte fortsätta längre.206
För Roos och många andra var slaget redan över.
Till vänster om södermanlänningarna fortsatte Kronobergs fotfolk att driva sachsarna framför sig. Även de möttes av starka salvor på nära håll från den sachsiska reserven. Överstelöjtnant Claes Young, en erkänt tap- per och duglig officerare som redan hunnit utmärka sig i kriget ett fler- tal gånger, ledde nu den II. bataljonen i ett nytt ”prov av dess goda con- duite och tapperhet” rakt in i muren av flammande muskötpipor och för- lorade mycket folk.207 Young själv blev sårad i ena armen men behöll sitt befäl.
Vid den smålänska livbataljonen hade kaptenen Carl von Mentzer sti- git fram och tagit befälet sedan överste Lilliehöök för en stund sedan mejats ner framför de spanska ryttarna. Även Mentzer blev strax nerskju- ten framför sina män.
Sachsarnas eldgivning vållade stora avbräck av unga och dugliga offi- cerare i regementet, bland dem ett stort antal löjtnanter och sekundlöjt- nanter: Bengt Bock och Carl Fleetwood – den senare endast tjugo år gam- mal – dödades; Nils Lindman och Sveckert Trolle sårades dödligt; Johan Joakim Faltzburg sårades genom halsen och Carl Gustaf Påhlman hade träffats av ”två dödliga skott” som han dock senare återhämtade sig ifrån.
hastigt och modigt anfall • 197 198 • fraustadt 1706

Dessutom blev kaptenen Erik Hall – en gammal trotjänare vid regemen- tet – bortburen som dödligt sårad och även en fänrik och fyra under- officerare stupade.208
Trots växande förluster trängde södermanlänningar och kronobergare under generalmajor Mardefelts kommando vidare och lyckades med sin obevekliga frammarsch slå även de sachsiska reservbataljonerna på reträt- ten. Sachsarnas bataljoner drevs sedan en lång bit ut på fältet ”och bemäktigades så många stycken och fanor som där funnos”.209
Trots att anfallet inte hade lyckats längs med hela linjen och att många förband lidit svåra förluster var genombrottet av den sachsiska linjen full- ständigt. Den sachsiske generalmajoren Zeidler, som ansvarat för den del av den sachsiska slagordningen som slagits tillbaka, hade vid det här laget gett upp försöken att få sina bataljoner i ordning igen. Han lät strömmen av flyktingar fortsätta bort i riktning mot Fraustadt och hoppades läng- re bort kunna få soldaterna att stanna upp och förbanden att rätta sig igen.
Schulenburg, som i början av det svenska anloppet befunnit sig på den lilla höjden vid Geyersdorf varifrån han kunde överblicka slaget, hade efter den svenska inbrytningen själv tagit sig ner till sina soldater och försökt få sina bataljoner i ordning igen. Nu gav han upp alla sådana försök och red skärrad och förargad bort mot den del av slaglinjen där hans gardes- förband ännu höll stånd mot svenskarna.
Ännu kanske något stod att uträtta.